SÖK
RYSKA LÅNORD

Ryska lånord i åländskan

Carl Ramsdahl (1901-1986) verkade huvudsakligen som lektor i historia vid Ålands lyceum. Han var även en flitig hembygdsforskare. I hans manuskript här nedan, till ett program i Finlands rundradio söndagen den 7.11 1976, kan du läsa om ryska lånord i åländskan.

Det har någon gång hänt mig att jag här i stan har träffat en bekant från landet som varit inrest för att köpa någon sak, någon förnödenhet, men har avstått, därför att varan vid närmare granskning har visat sig vara "bara pråståj", som han har uttryckt sig – dvs av sekunda beskaffenhet. Pråståj låter ryskt, och det är ett ryskt ord som nuförtiden mest uttalas ungefär praståj. Vi ska återkomma något till det i fortsättningen.

Pråståj eller praståj representerar ett inslag av ryska ord – vi kan väl säga lånord – i det åländska folkspråket. Det här inslaget har tunnats ut med tiden – för 60-70 år sen, alltså i början av 1900-talet, var de ryska lånorden betydligt vanligare än de är numera.

I stort sett måste inlåningen ha skett under förra delen och mitten av 1800-talet – under vad vi brukar kalla Bomarsundstiden och det skede dessförinnan som vi skulle kunna kalla inkvarteringsperioden. Fästningsbygget kom riktigt i gång först omkring 1830, men alltsedan erövringen, 1809 hade vi här haft en garnison på fasta Åland. Under de närmaste åren efter erövringen var cirka 4.000 man inkvarterade i åländska bondgårdar, alltså i socknarna på fasta Åland. Senare – efter det Napoleon hade blivit knäckt – var numerären lägre. Men när garnisonen 1843 kunde flytta in i Bomarsund hade många åländska byar haft inkvartering i mer än 30 års tid – från 1809 till 1843. En betydande del av befolkningen hade under hela sin uppväxttid hört ryska alla dagar och så att säga bott under samma tak som militären. I den åländska bondstugan hade salen eller anderstugan som den också kallades i många fall måst upplåtas för inkvarteringen. Det är för resten också dokumenterat att en och annan sal som var särskilt rymlig togs i bruk för gevärsexercis vintertid. Då togs golvet bort för att det skulle vara högre i tak, det behövdes svängrum för bajonetterna.

Det har berättats åtskilligt om ålänningar som kunde ryska vid den här tiden. Att kunna ett språk är väl inte så lätt som att säga det, men det fanns säkert många som hade ett betydande ordförråd av ryskt vardagsspråk. I en ämbetsskrivelse från början av 1830-talet, som handlar om militärtransporter – ryss-skjutsar som det hette – framhåller dåvarande kronofogden i Ålands härad att de uppbådade åländska skjutskarlarna "förstår ryska språket", som han uttrycker sig.

Man kan alltså förmoda att särskilt inkvarteringsperioden lämnade efter sig en hel del spår i ålänningarnas språkbruk. Jag vill här i fortsättningen nämna några exempel som jag har fäst mig vid. Jag förmodar att det bland lyssnarna finns en och annan som skulle kunna nämna något lånat ryskt ord eller uttryck som jag inte känner till.

Bland ruinerna av Bomarsunds färstning har vi tre torn: tornet på Brännklint, Notvikstornet och den grushög som en gång var Prästötornet. I mina barnår hörde jag personer, som mindes fästningen sådan den var före förstörelsen, tala om tornen. Men såvitt jag minns använde de inte ordet torn, de talte om bas. I min hemtrakt i norra skärgårdskanten Notviksbasin, Preste basin osv. Sundkararna sa väl basn. De är lite mer spanska av sig – de har varit mera utsatt för påverkan av stadsspråk, herrskapsspråk. Man har anledning att misstänka att något ryskt ord ligger bakom här. Nu finns ett ord bas i ryskan, men det är den kända musiktermen som vi ju också har i svenskan – den passar inte här. Jag kan inte förstå annat än att bas här i Bomarsund går tillbaka på det ryska básjnja, som betyder befästningstorn.

Då vi nu är inne på bokstaven b tycker jag mig minnas att jag har hört berättas, att man i sydöstra skärgården för 60-70 år sen kunde höra en och annan kanske på skämt använda båska eller båsko om en strömmingstunna. Det är väl det ryska bótjka (tunna) som går igen här. I det här fallet knappast någon anknytning till Bomarsund. Före första världskriget var det vanligt att åländska skärgårdsskeppare seglade med strömmingslaster till Estland, till vad som då kallades Reval och Baltischport, nuv. Tallin och Paldiski. Estland var under tsartiden ett ryskt guvernement och ryskan förekom mycket i de här hamnstäderna.

Om vi så går över till d, kan vi stanna något vid ett ord som har varit synnerligen vanligt på Åland: dúrak, som kommer av det ryska durák. I ordböcker återges det ryska ordet med dumbom, narr, tok, enfaldig människa. Jag har intrycket att den åländska duraken är mer eller mindre oresonlig och där kan väl också förekomma en viss dumdristighet och överdådighet. Och så har vi vår specialdurak: den musikaliskt obegåvade tonduraken. Men det ges också exempel på att durak inte behöver ha nedsättande innebörd. Om en person är skämtsam på ett mycket underhållande sätt, kan man få höra: de va en durak te va roli. Man talar ju också om tokrolig i svenskan.

En som numera torde vara ganska glömd är kásaken eller kássaken. Jag har hört gamla människor, numera sen länge bortgångna ur tiden, från Kumlinge och Sottunga använda ordet kásak om en person som är något brysk och amper i sitt förhållande till omgivningen – inte så lätt att ha att göra med. Kunde också vara fråga om en kvinna: hon va en rikti kásak. Här har vi det ryska kazák = kosack. Vi lägger märke till en accentförskjutning: ryska durák och kazák, i åländskan: dúrak och kásak, här är alltså första stavelsen betonad.

Jag hörde en gång en gammal kvinna från Sottunga, numera död för längesen berätta om ett och annat som hade hänt i östra skärgården vintern 1809, det var då på vårvintern Åland kom i rysk besittning. Hon talte inte om något som hon hade läst, utan det hon berättade var fragment av muntlig tradition, som hade gått från släktled till släktled. I det här sammanhanget nämnde hon också kásakarna. Här var det fråga om de verkliga kasakarna, kazakí, kosackerna – det var då de kom.

Han känner sej kramoj, han är kramoj, dvs sjuk – det torde vara bekant. Det ryska ordet lyder ungefär chromój, betyder egentligen halt, ofärdig, medan det åländska kramoj fått mera allmän betydelse: sjuk, krasslig. Ljudkombinationen i början av det ryska ordet är lite svår att frambringa för åländska talorgan. Det är lättare att säga kramoj – vi kan här tala om en åländsk brytning. Det kan också nämnas ett par andra exempel där det ryska cha – ljudet har ersatts med k. Det är i ett par ryska ord som inte kan räknas till lånorden, men som har varit mycket kända på Åland, särskilt under tider då rysk militär har varit förlagd hör. Chorosjó bra, okej har i åländsk version blivit karasjå och chléba, en vanligt förekommande form av det ryska ordet för bröd tycks under Bomarsundstiden ha uttalats kleva (k+tjockt l), det passade åländsk tunga bättre. Jag har hört åtminstone två gamla personer som var vuxna ren under fästningstiden säga chléba.

I början av 1900-talet var ordet kurva gängse i viss mån – en benämning som i nedsättande betydelse brukades om en kvinna. Här gick igen ett ryskt kúrva med liknande betydelse. Ordet förekommer kanske inte längre i språkbruket på Åland, och därmed är ingen skada skedd, det är ju egentligen ett glåpord. Det är ändå av ett visst intresse att konstatera att det åtminstone i ett fall är dokumenterat att ordet förekom här just under inkvarteringsperioden.

År 1820 var två bataljoner av 45 jägarregementet förlagda till Åland. Här fanns dessutom specialförband. En löjtnant vid ett av regementets kompanier som var inkvarterat i Jomala besökte i ett veckoskifte officerskollegerna i Lemland. Det festades tydligen duktigt. På söndagen befinner sig löjtnanten i Söderby, ännu tydligt påverkad av starka drycker. Han ville i varje fall så fort som möjligt tillbaka till sin förläggning i Jomala. Han gick in i en bondgård i byn för att få skjuts. Gården var halva nr 3 i Söderby (Hansas). Husbonde här var nämndemannen Mickel Mattsson. Någon militär fanns inte i gården, för det hörde till nämndemännens privilegier att inte behöva ta emot inkvarteringen. Husbonden var borta, kanske i kyrkan, hemma var hustrun, Kristina Persdotter tillsammans med ett par yngre personer. Löjtnanten kom in och pockade på att få skjuts till Önningeby. Men Kristina Persdotter förklarade att hon inte kunde lämna ut häst, eftersom far inte var hemma.

Löjtnanten var i sitt dåvarande tillstånd mycket obehärskad och for ut i otidigheter mot henne bl.a. kallar han henne för kurva. Hon förstod vad ordet betydde och tog mycket illa upp. Nå, det blev en dålig dag för löjtnanten. Han bemötte också mycket bryskt ett par andra personer, som han tyckte att irriterade honom, och han var ett tag inne i Lemlands kyrka under gudstjänsten där han i någon mån störde andakten med alltför högljudda kommentarer. Allt det här rapporterades av ortens länsman hos kronofogden, och han satte upp ett syndaregister för att överlämnas till den ryska kommendanten, högsta militära instansen på Åland. I syndaregistret infördes också samvetsgrant ordet kurva, skrivet med vad vi kallar gammalstavning: k u r f w a .

Från mina pojkår minns jag också ordet palkå, som förekom åtminstone i norra och östra skärgården, numera är det väl alldeles ur bruk. Det betydde stryk: han fick palkå, han borde ha palkå, kunde det heta. Kanske här fanns ett samband med det ryska pálka, som bl.a. betyder käpp.

Vi nämnde redan prostoj, som i åländskan haft betydelsen sekunda vara, skräp. Om man slår upp ordet i ett litet ryskt-svenskt lexikon (ficklexikon), står det ofta enkel som en svenska motsvarighet. Man gör då reflexionen att en sak ju inte behöver vara dålig för att den är enkel. Det är riktigt. Faktum är att prostój är ett ord med ganska växlande betydelse, beroende på sammanhanget. Det lär under vissa omständigheter kunna ange att något är svagt, bräckligt. Ålänningarna hade tydligen hört ordet brukas i den betydelsen. – Som vi antydde tidigare är uttalet mest ungefär praståj, det enligt de allmänna reglerna för ryskt uttal. Men det lär vara så, att det i folkspråket i vida områden i Ryssland uttalats prostoj, och det uttalet brukades kanske också av (de) ryska soldaterna, som ålänningarna kom att höra och som de lärde sig en hel del ryska av.

Jag har också råkat stöta på ett fall som skulle kunna tyda på att bland lånorden (i lånordsbeståndet) har förekommit motsatsen till prostoj i betydelsen sekunda vara. En bekant till mig har berättat att hans far som var född på 70-talet i mellersta Finström och bl.a. verksam som jordbrukare, brukade uttrycka sitt gillande av anskaffade förnödenheter med att säga: det här var pérva. Det är högst troligt att vi här har det ryska pervá, (som är) en ofta förekommande form av pervátj – som enligt ordböckerna betyder bästa urvalet av en vara, prima, av finaste sort. Accentförskjutning.

På p kan vi ytterligare erinra om prasnik, ryska prázdnik, som i betydelsen fest, kalas och liknande har förekommit rätt mycket på Åland.

Det är inte så värst länge sen jag hörde en åländsk byggnadsarbetare tala om att han hade jobbat på en "rikti saraj" – ett stort bygge. I ryskan betyder saráj numera visserligen ett skjul eller någonting liknande, men ordet har ganska ståtliga anor. Det är inlånat från orientaliska språk och har i persiskan betytt t.o.m. palats. Med ett visst berättigande använde mannen ordet i betydelsen stort bygge.

Till mina barndomshågkomster hör också, att de gamla, folk som hade personliga minnen från Bomarsundstiden och t.o.m. från inkvarteringsperioden, berättade att kackerlackor kunde förekomma ganska rikligt i samband med militärförläggningarna. Men berättarna använde aldrig ordet kackerlackor. De talade alltid om tarakáner. Det ryska ordet för husdjuret ifråga är tarakán. Inom parentes lär kackerlacka inte heller vara något ursvenskt ord. Språkvetare påstår att det ursprungligen är indianskt, från Sydamerika, och att det har kommit in i svenskan via tyskan eller holländskan eller kanske bådadera, för så där ett par, tre hundra år sen.

Och så det uttryck som många lyssnare känner igen och en och annan brukar använda. När man vill, låt och säga, tex. passa in ett tygstycke nånstans och finner att det nätt och jämt räcker till för ändamålet, får man kanske höra sägas: det här var tjutt-tjutt; det är nästan rena rama ryskan: tjut, tjut-tjut, som betyder nätt och jämt, med nöd och näppe. I tjut är första bokstaven det ryska tj-tecknet, som rätt så mycket liknar siffran 4. Vi befinner oss nu nära slutet av det ryska alfabetet och vi stannar här.

De ryska låneord som vi har nämnt har varit rätt mycket i svang ännu hos den generation som föddes på 1870- och 1880-talet. Men språkbruket är i våra dagar mycket föränderligt, modeord kommer, modeord går. Det blir alltmer sällan man påminns om det ryska inslaget i åländskan. Ändå är här något som förtjänar att inte bli alldeles förgätet. Det är här fråga språkliga minnesmärken från en intressant epok i landskapets historia en epok som fick sin dramatiska final i och med Bomarsunds fall 1854.

 

origin

Källor

Finlands rundradio söndag 7.11.1976

 

Lästips
63398
Av: Ramsdahl, Carl
Utgivningsår: 1988
Hylla: Kddå

MARIEHAMNS STADSBIBLIOTEK

Besöksadress: Strandgatan 29
Postadress: PB 76, AX-22101 Mariehamn
E-post: biblioteket[at]mariehamn.ax
Telefon: +358 (0)18 531 411

KOMMUNBIBLIOTEK


 

ÖVERSÄTT